När jag var yngre hade jag många vänner. Några av mina bästa vänner var ett par tvillingar, en tjej och en kille. Tomas och Lovisa var ett år äldre än mig och vi växte upp tillsammans i en liten by som heter Medåker. Jag och Lovisa lekte väldigt ofta, och eftersom att Tomas också var där så var han ofta med. Vi sprang runt i skogen, fikade, spelade kort, kollade på film och tja, allt som man gör när man är liten. Åren gick och vi hängde fortfarande ihop när vi blev äldre.
På högstadiet umgicks vi inte riktigt lika ofta men vi var fortfarande bra vänner och båda fanns alltid där för mig om det var någonting. Varje gång när man klev ut i korridoren efter en lektion så hörde man alltid gitarren som spelade olika melodier. Tomas satt med den klistrad i handen medan fingrarna flög över noterna. Jag minns alla sommardagar när vi satt ett gäng ute på skolgården och lyssnade på honom när han spelade och sjöng. Jag minns även när jag hade skrivit min första låttext och Tomas bestämde sig för att hitta på en melodi till den. Tyvärr minns jag varken hur texten eller musiken går, det är nog förlorat. Men jag minns hur bra den blev och hur mycket jag tyckte om den.
Han var en underbar person, Tomas. Han fick mig alltid att le och pratade med mig om allt hit och dit. Jag har ett minne som jag kommer ihåg tydligt. Det var på den tiden man hade bilddagboken och la upp bilder med texter. Jag hade lagt upp en bild och fått en väldigt elak kommentar från en okänd person. Såklart kom mina vänner och kommenterade hur fel personen hade, men den som reagerade först, det var Tomas. Han skrev hur dum den där personen var och hur underbar och härlig jag var. Att jag inte skulle lyssna på de som sa något annat, för han visste hur bra jag var.
Han var riktigt underbar, vacker måste jag faktiskt säga. Hela hans personlighet strålade med glädje och liv. Jag har så många minnen att jag inte riktigt vet vilka jag ska ta med, det finns så många. Att bada i den lilla poolen hemma hos dem, att springa runt och ha vattenkrig, alla födelsedagar, alla filmkvällar eller när jag fick hjälpa honom att sminka sig till Jokern inför spexfotot i nian. Minns att han lyckades skrämma några i skolan haha. Men de starkaste minnena är ju såklart med honom och hans gitarr, den där blåa gitarren. Tyvärr gled vi ifrån varandra som många gör när livet precis börjar med gymnasium och så. Men dessa två vänner har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
Igår var det en av de värta dagarna som jag har varit med om, en begravning. Att försöka att inte bryta ihop var svårt. Med det svarta pärlhalsbandet som jag fick på en födelsedag för många år sedan av honom gick jag för att säga farväl. Att en barndomsvän försvinner så plötsligt gör en apatisk. Det är en person som jag har växt upp med och även fast vi inte hade så mycket kontakt nuförtiden så känns det i hjärtat. Speciellt när man tänker tillbaka på alla lyckliga minnen och att sådana stunder inte kommer igen. Av alla människor så var det han som lämnade oss, vilket jag tycker är väldigt orättvist. När jag tänker tillbaka på honom är "liv" det första ordet som dyker upp. Han var verkligen livet själv.
Att säga hejdå och se alla människor som var där var något av det tuffaste jag har varit med om. Gamla och nya vänner, även några av hans gamla lärare kom. Man ser då hur älskad och omtyckt en person är, och det var han verkligen. En av de finaste personerna i världen. Det gör mig glad att jag har haft så många minnen tillsammans med honom, men det jag önskar mest just nu är att det inte har hänt. Det är fortfarande lite overkligt för mig. Men tack vare glada minnen som vi bär med oss kommer han alltid att leva kvar hos oss. Som de sa i kyrkan: "han har bara vänt blad, han finns fortfarande men på den andra sidan av bladet."
Du kommer alltid finnas hos mig och påminna mig om vad livet är, även när det är jobbigt. Jag tror också att det gäller för många andra som du har lärt känna under ditt liv. Du är älskad av så många. Vila i frid min kära vän, Tomas Lindbom 1/8/1993 - 30/1/2014.
