this is who we are

När jag var yngre hade jag många vänner. Några av mina bästa vänner var ett par tvillingar, en tjej och en kille. Tomas och Lovisa var ett år äldre än mig och vi växte upp tillsammans i en liten by som heter Medåker. Jag och Lovisa lekte väldigt ofta, och eftersom att Tomas också var där så var han ofta med. Vi sprang runt i skogen, fikade, spelade kort, kollade på film och tja, allt som man gör när man är liten. Åren gick och vi hängde fortfarande ihop när vi blev äldre.

På högstadiet umgicks vi inte riktigt lika ofta men vi var fortfarande bra vänner och båda fanns alltid där för mig om det var någonting. Varje gång när man klev ut i korridoren efter en lektion så hörde man alltid gitarren som spelade olika melodier. Tomas satt med den klistrad i handen medan fingrarna flög över noterna. Jag minns alla sommardagar när vi satt ett gäng ute på skolgården och lyssnade på honom när han spelade och sjöng. Jag minns även när jag hade skrivit min första låttext och Tomas bestämde sig för att hitta på en melodi till den. Tyvärr minns jag varken hur texten eller musiken går, det är nog förlorat. Men jag minns hur bra den blev och hur mycket jag tyckte om den. 

Han var en underbar person, Tomas. Han fick mig alltid att le och pratade med mig om allt hit och dit. Jag har ett minne som jag kommer ihåg tydligt. Det var på den tiden man hade bilddagboken och la upp bilder med texter. Jag hade lagt upp en bild och fått en väldigt elak kommentar från en okänd person. Såklart kom mina vänner och kommenterade hur fel personen hade, men den som reagerade först, det var Tomas. Han skrev hur dum den där personen var och hur underbar och härlig jag var. Att jag inte skulle lyssna på de som sa något annat, för han visste hur bra jag var. 

Han var riktigt underbar, vacker måste jag faktiskt säga. Hela hans personlighet strålade med glädje och liv. Jag har så många minnen att jag inte riktigt vet vilka jag ska ta med, det finns så många. Att bada i den lilla poolen hemma hos dem, att springa runt och ha vattenkrig, alla födelsedagar, alla filmkvällar eller när jag fick hjälpa honom att sminka sig till Jokern inför spexfotot i nian. Minns att han lyckades skrämma några i skolan haha. Men de starkaste minnena är ju såklart med honom och hans gitarr, den där blåa gitarren. Tyvärr gled vi ifrån varandra som många gör när livet precis börjar med gymnasium och så. Men dessa två vänner har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. 

 

Igår var det en av de värta dagarna som jag har varit med om, en begravning. Att försöka att inte bryta ihop var svårt. Med det svarta pärlhalsbandet som jag fick på en födelsedag för många år sedan av honom gick jag för att säga farväl. Att en barndomsvän försvinner så plötsligt gör en apatisk. Det är en person som jag har växt upp med och även fast vi inte hade så mycket kontakt nuförtiden så känns det i hjärtat. Speciellt när man tänker tillbaka på alla lyckliga minnen och att sådana stunder inte kommer igen. Av alla människor så var det han som lämnade oss, vilket jag tycker är väldigt orättvist. När jag tänker tillbaka på honom är "liv" det första ordet som dyker upp. Han var verkligen livet själv. 

Att säga hejdå och se alla människor som var där var något av det tuffaste jag har varit med om. Gamla och nya vänner, även några av hans gamla lärare kom. Man ser då hur älskad och omtyckt en person är, och det var han verkligen. En av de finaste personerna i världen. Det gör mig glad att jag har haft så många minnen tillsammans med honom, men det jag önskar mest just nu är att det inte har hänt. Det är fortfarande lite overkligt för mig. Men tack vare glada minnen som vi bär med oss kommer han alltid att leva kvar hos oss. Som de sa i kyrkan: "han har bara vänt blad, han finns fortfarande men på den andra sidan av bladet."

 

Du kommer alltid finnas hos mig och påminna mig om vad livet är, även när det är jobbigt. Jag tror också att det gäller för många andra som du har lärt känna under ditt liv. Du är älskad av så många. Vila i frid min kära vän, Tomas Lindbom 1/8/1993 - 30/1/2014.

Har inte bloggat på väldigt länge. Tyvärr så har det inte hänt så mycket just nu. Mest pluggande, skola och så. Var ute förra lördagen med lite vänner från klassen vilket var väldigt roligt. Tänkte att jag skulle skriva om det men nu har det varit ett par riktigt jobbiga dagar... Fick veta om en händelse som har ställt till det i mitt huvud. Ber om ursäkt till mina vänner som inte vet vad som har hänt, jag vet att jag har fräst åt er och inte riktigt varit mig själv. Just nu är det fortfarande jobbigt men jag är i bearbetningsfasen. Börjar kunna hantera det nu, men mitt huvud är fortfarande inte riktigt stabilt. Ska dock inte hänga upp mig på detta nu, vill inte falla tillbaka till hur jag kände i måndags. Dock ska mina vänner ha ett stort tack, ni är så underbara för hur ni bryr er om mig och hjälper mig. Älskar er ni vackra människor.

 

Annat som händer just nu i mitt liv? Pluggar som sagt, vi har börjat med psykologi nu. Ämnet är väldigt intressant men det har varit lite jobbigt med tanke på denna nya händelse och sedan gamla minnen som tar sig upp till ytan. Det är mycket prat om stress och mental hälsa, vilket gör att mina tidigare erfarenheter börjar klättra fram. Är inte rädd för återfall men vissa stunder blir väldigt jobbiga. Skolan går bra i alla fall, även träningen går riktigt bra. Älskar verkligen Krav Maga. Sen har Teen Wolf börjat igen, säsong 3B. Älskar den serien hur mycket som helst. Svårt att förklara men jag gillar den verkligen, speciellt hur det är just nu. De kallar den för "Lose Your Mind", vilket jag känner att jag kan relatera mycket till. Speciellt med karaktären Stiles. Finns en kille som har skrivit en låt med inspiration från just serien och Stiles. Det är en av de vackraste låtarna jag någonsin har hört. Kanske för att den förklarar så himla mycket om att förlora sinnet. När jag hör den så är det nästan en perfekt förklaring hur jag kände mig under de där tuffa åren. Tycker verkligen att ni ska lyssna på den för den säger så himla mycket (och om ni inte sett Teen Wolf så börja kolla på serien).

 

Just nu måste jag faktiskt få skryta över mig själv. Ni som känner mig sedan tidigare, vänner och gamla klasskompisar, ni vet att jag aldrig har varit sportintresserad. Mest hästsport och kanske lite hockey och motorsport eftersom det är pappas intressen. Men jag har aldrig varit riktigt sportig. Först och främst är det motivationen som tryter och sedan tror jag faktiskt att det är för mina knän. I högstadiet hade jag mycket problem med mina knän, fick ont när jag sprang och ibland när jag bara gick helt normalt. Från sjuksyster och husläkaren fick jag bara höra att jag skulle ta en ipren eller alvedon så skulle det bli bra. Så det fick jag leva med i cirka 3 år innan vi faktiskt fick veta vad det var och fick hjälp med det. 

Detta har i alla fall gjort att jag aldrig har kunnat uppnå de "högre" betygen i idrott eftersom betygen baserades på: "spring tio varv på den här tiden så får ni MVG". Jag har aldrig kunnat göra det bra och sedan aldrig lyckats klara av att genomföra Idioten utan att nästan falla ihop när jag är klar. Jag har aldrig haft konditionen och har faktiskt alltid skämts för det. Att se alla andra kunna klara av övningar med lätthet jämfört med mig som knappt klarar av att gå fem meter och faller ihop. 

Men nu har jag flyttat ifrån min gamla hemstad. Flyttat bort från dåliga minnen som fortfarande sitter kvar långt bak i mitt huvud. Nu när jag bor här i Sundsvall har jag börjat gå till skolan i princip varje dag. Nu har jag även börjat på Krav Maga som är en underbar träningsform! Igår hade jag min andra träning. Det gick bra tills slutet av passet och vi skulle göra en fysövning. Såklart var det idioten OCH några fler övningar som har med Krav Maga att göra. Jag bävade inför momentet men för första gången i mitt liv lyckades jag genomföra Idioten utan att falla ihop OCH genomföra resten av övningarna. 

Ni kan nog förstå hur stolt jag känner mig. Detta är ett stort steg framåt och för första gången på länge så känns det faktiskt som om jag kan göra mycket. Jag behöver inte bry mig om de andra som tränar och försöka vara lika bra som dem, jag behöver bara koncentrera mig på mig själv. För första gången på länge är jag nöjd över mig själv. Jag är nöjd över min kropp, vilket jag nog aldrig varit. Mitt självförtroende har alltid varit lågt. Jag är inte "normalt" smal, jag kan inte äta vad jag vill för då går jag upp typ tio kilo och detta har alltid stört mig. Just nu gör det inte det. Jag är nöjd över mig själv, nöjd och stolt. 

Jag har inte varit såhär stolt över mig själv på länge. Jag tror att senast jag var såhär stolt var nog när jag insåg att jag hade varit fri från antidepressiva i ett år (vilket var ett väldigt stort steg). För första gången på länge är jag lika stolt som jag var då och det känns helt otroligt. Behövde bara få ur mig det.