this is who we are

Just nu måste jag faktiskt få skryta över mig själv. Ni som känner mig sedan tidigare, vänner och gamla klasskompisar, ni vet att jag aldrig har varit sportintresserad. Mest hästsport och kanske lite hockey och motorsport eftersom det är pappas intressen. Men jag har aldrig varit riktigt sportig. Först och främst är det motivationen som tryter och sedan tror jag faktiskt att det är för mina knän. I högstadiet hade jag mycket problem med mina knän, fick ont när jag sprang och ibland när jag bara gick helt normalt. Från sjuksyster och husläkaren fick jag bara höra att jag skulle ta en ipren eller alvedon så skulle det bli bra. Så det fick jag leva med i cirka 3 år innan vi faktiskt fick veta vad det var och fick hjälp med det. 

Detta har i alla fall gjort att jag aldrig har kunnat uppnå de "högre" betygen i idrott eftersom betygen baserades på: "spring tio varv på den här tiden så får ni MVG". Jag har aldrig kunnat göra det bra och sedan aldrig lyckats klara av att genomföra Idioten utan att nästan falla ihop när jag är klar. Jag har aldrig haft konditionen och har faktiskt alltid skämts för det. Att se alla andra kunna klara av övningar med lätthet jämfört med mig som knappt klarar av att gå fem meter och faller ihop. 

Men nu har jag flyttat ifrån min gamla hemstad. Flyttat bort från dåliga minnen som fortfarande sitter kvar långt bak i mitt huvud. Nu när jag bor här i Sundsvall har jag börjat gå till skolan i princip varje dag. Nu har jag även börjat på Krav Maga som är en underbar träningsform! Igår hade jag min andra träning. Det gick bra tills slutet av passet och vi skulle göra en fysövning. Såklart var det idioten OCH några fler övningar som har med Krav Maga att göra. Jag bävade inför momentet men för första gången i mitt liv lyckades jag genomföra Idioten utan att falla ihop OCH genomföra resten av övningarna. 

Ni kan nog förstå hur stolt jag känner mig. Detta är ett stort steg framåt och för första gången på länge så känns det faktiskt som om jag kan göra mycket. Jag behöver inte bry mig om de andra som tränar och försöka vara lika bra som dem, jag behöver bara koncentrera mig på mig själv. För första gången på länge är jag nöjd över mig själv. Jag är nöjd över min kropp, vilket jag nog aldrig varit. Mitt självförtroende har alltid varit lågt. Jag är inte "normalt" smal, jag kan inte äta vad jag vill för då går jag upp typ tio kilo och detta har alltid stört mig. Just nu gör det inte det. Jag är nöjd över mig själv, nöjd och stolt. 

Jag har inte varit såhär stolt över mig själv på länge. Jag tror att senast jag var såhär stolt var nog när jag insåg att jag hade varit fri från antidepressiva i ett år (vilket var ett väldigt stort steg). För första gången på länge är jag lika stolt som jag var då och det känns helt otroligt. Behövde bara få ur mig det.